Det är minus åtta när jag kliver ur bilen vid stickvägen, och det jag först lägger märke till är att fötterna knarrar mot den frusna gruset som om marken också är nervös. Det är första morgonen på första älgjakten, och jag har glömt ena vanten i hallen hemma. Det är vanten jag minns bäst från de där trettio sekunderna, inte älgen som faktiskt kom en timme senare.
Det är konstigt vilka detaljer som fastnar. Inte examensprovet, inte de tre åren jag vägt mitt gevär mot axeln på skjutbanan, inte de äldre grabbarna i laget som dragit samma skämt på samma lunchpass i femton år. Det är en vante. Det är kaffet som smakade annorlunda i termoskoppen den morgonen. Det är ljudet av en varsam grill-låda i grannbilen.
Det finns en genre av saker som bara kommer när det kommer, och som vi därför inte pratar om förrän någon fnissigt tar upp det vid elden efter jakten. Här är några som jag önskat att någon hade sagt innan första passet.
Skakningen
Du kommer att skaka. Inte lite, utan hela kroppen, på ett sätt som gör att du håller fast i gevärskulben som om den försöker glida ur händerna på dig. Det är inte feghet och det har inget med hur många år du skjutit på figur att göra. Adrenalinet gör vad adrenalinet gör, och det gör det med dig också, inte bara med andra jägare som förr verkade mer erfarna än du.
En jägare i mitt lag, tidigare fallskärmsjägare, sa efter första älgen att han inte skakat så sedan sitt första hopp. Han menade det som en tröst och det funkade som en.
Det går inte att stoppa. Det du gör är att andas ut långsamt två gånger innan du höjer geväret, och det är de där två sekunderna som köper dig mer stabilitet än tre månader extra på skjutbanan. Det är banal fysiologi men det är också det enda som faktiskt hjälper.
Avståndet ljuger
På ostadig mark, i halvljus, mot en stor mörk silhuett som står stilla när resten av skogen rör sig, kommer du att underskatta avståndet med trettio till fyrtio procent. Det som ser ut som hundra meter från tornet är ofta hundrafemtio, och de där extra metrarna är de där den där fina trelangen grupp från banan inte längre betyder någonting.
Det som ser ut som hundra är ofta hundrafemtio
Kikaren som avståndsmätare räcker bara en bit. En riktig avståndsmätare är inte en lyxpryl för den som vill ha fler siffror på telefonen, det är bokstavligt talat skillnaden mellan bra skott och dåligt. Det är en av de få utgifter i jakt som jag aldrig hört någon ångra efteråt.
Kläderna
Den mest orättvisa kombinationen i älgjakt är att du svettas ihjäl på vägen till passet och sedan sitter och fryser sönder när du kommit fram. Det finns bara ett sätt att lösa det, och det är att jobba med lager i stället för en enda tjock jacka. Ull mot huden, fleece mitt i, dunjacka i ryggsäcken som du inte tar på dig förrän du faktiskt sitter.
Fötterna är den del av ekvationen där folk oftast sparar in där man inte borde. Dåliga stövlar, tunna sulor, bomullsstrumpa under en vinterstrumpa som redan är fuktig på vägen ut, och sedan tre timmar på ett torn. Det förstör hela förmiddagen oavsett hur bra resten är.
Maten
Tre timmar tyst på ett pass med tom mage är inte en rimlig plan, men en full smörgås klämd i munnen utan ljud är det inte heller. Jag har landat i en enkel formel som jag känner igen hos de flesta i laget: en termos kaffe, en chokladbit, en bit torrsalami, och en näve nötter varannan timme när tiden står stilla. Du är inte där för att fika, och det är skillnad på att inte hungra och att äta sig igenom passet.
En genre av saker ingen pratar om
När det händer
Älgen kommer från vänster och går över glipan på det där ovanligt mjuka sätt som stora djur kan röra sig i skog, och den blir en bredsida som står så länge att det känns overkligt, och sen skjuter du och den ryker ner. Och då står du där med fortfarande varma händer och en fråga som inte finns i någon jaktlärobok: vad gör jag nu?
Du stannar på passet. Du ringer jaktledaren, och du ringer, du skickar inte SMS, för SMS är för när man undrar om mjölk. Du håller geväret säkert, patron ut, slutstycket öppet, och du går absolut inte ensam fram för att "kolla" om du träffat rätt.
Brytning börjar inte förrän jaktledaren är där och laget beslutat om passgrupp och slaktplats. Det här är egentligen det viktigaste ingen berättar: det är inte din älg ensam, det är lagets, och det du gör de närmsta tjugo minuterna ska vara tyst, avvaktande, och utan initiativ.
Det ingen pratar om
Stolthet, ja. Adrenalin, ja. Men oftare en sorts tystnad efter, en respekt eller en ledsenhet eller något som inte riktigt har namn, som kan komma minuterna efter skottet eller på vägen hem i bilen eller först ett par dagar senare när du kokar buljong på benen och tittar på dem i grytan.
Det är inget fel på dig. Många äldre jägare, av de som jag har fått privilegiet att jaga med, lägger handen på älgens panna en stund innan brytning utan att säga något om det. Du behöver inte göra det. Men du behöver inte heller försöka vara cool om du märker att du vill.
Eftermiddagen
Räkna med två till fyra timmar från fall till kyl om allt går smidigt, och det är egentligen aldrig riktigt smidigt första gången. Brytning, urtagning, transport på traktor eller fyrhjuling, hängning i slakthuset eller i laget skjul. Du kommer att vara dödstrött när det är klart, och du har faktiskt inte börjat med köttet ännu, det kommer dagarna efter. Boka av kvällen, och boka av den tidigt.
Vanten
På vägen hem stannade jag vid macken och köpte en ny vante, samma kulör men en halv storlek större, och den sitter kvar i handskfacket på bilen än i dag. Jag har en hel låda med vantar hemma i garderoben, men det är den där i handskfacket som räknas.
Det är inte hornen jag kommer minnas från den första älgen, och det är inte bredsidan över glipan eller hur långt det var eller hur stort djuret var. Det är att jag gick ut en morgon i november med en hand fri, och att det tog en hel jaktsäsong att lära mig vad det egentligen betydde.