Det var minus elva på morgonen den första mars och snön var torr och knastrande på det sätt som bara nordlig snö blir när luften har stått stilla tre nätter i sträck. Hunden hoppade ur bilen som om den haft hela vintern på sig att tänka på just det här. Jag hade glömt en vante. Det är så jag minns dag ett av årets lodjursjakt.
Det skulle visa sig att den första dagen också blev en av få. Tre veckor in i jakten var Gävleborg, Värmland, Uppsala och Stockholm fullskjutna. Den 31 mars återstod fyrtio djur av en ursprunglig tilldelning på 153, och då var de flesta län redan klara. Det här blev en av de snabbaste licensjakterna på lodjur som genomförts.
Tidslinjen som blev kaotisk
Regleringen kring lodjursjakten är ett typexempel på hur viltförvaltning och rättsprocesser går i otakt.
15 januari. Länsstyrelserna i mellersta och södra rovdjursförvaltningsområdet offentliggjorde sina tilldelningsbeslut. Totalt 153 djur, mer än en dubblering jämfört med året före.
2 februari. Naturskyddsföreningen överklagade beslut i tolv län och begärde inhibering, alltså att jakten skulle pausas tills domstolen prövat frågan.
20 februari. Förvaltningsrätten i Luleå beviljade inhibering för Jämtland. Övriga län, inga beslut ännu.
27 februari. Kammarrätten upphävde Jämtlands-inhiberingen, två dagar före jaktstart. Dalarnas beslut togs upp för prövning men inga andra län.
1 mars. Jakten drog igång. Gävleborg var fullskjuten inom 48 timmar. Värmland fyra dagar senare.
Stoppat i tolv län, granskat i ett
Kammarrätten hävde inhiberingarna i tolv län utom Dalarna. För Dalarna fortsatte prövningen, men i takt med att djuren fälldes i resten av landet blev frågan i praktiken akademisk. När domstolen kom ifatt fanns det inga lodjur kvar att rädda i halva landet.
Tiden går, kritiken växer
Bakgrunden hänger ihop med inventeringen. Senaste räkningen landade på 234 familjegrupper, vilket motsvarar runt 1367 individer. Det är högt över referensvärdet, och länsstyrelserna har gått från att försvara små kvoter till att försvara stora.
Jag tycker inte att den här jakten är fel. Det vill jag bara skriva ut, eftersom det blivit svårt att säga utan att direkt få veta att man hatar djur. Men jag tycker också att man kan säga det andra utan att vara emot förvaltning som princip, att en process som börjar och avslutas innan domstolsprövningen hinner igenom inte är en process som balanserar någonting.
Hunden hittade inget den dagen. Vi gick fyra timmar i ett pass där det fanns både liggplats och färska spår, men lodjuret tog en annan väg eller låg så stilla att vi gick rakt förbi. På väg hem stannade jag vid macken och köpte kaffe av en man som har jagat samma område i fyrtio år. Han sa "det är annorlunda nu" och nickade, och så stod vi tysta en stund och tittade på snön. Det är inte siffrorna jag kommer minnas från den här säsongen. Det är just det där lilla nickandet på macken.