Det är en onsdag i april, solen har legat över Jämtlandsgränsen sedan morgonen och snön ligger i fläckar längs E14. Min telefon ringer. Det är en jägare jag känner uppe i Frostviken som vill prata björn. Han har läst pressmeddelandet innan mig.
– Nu är det länsstyrelsen, säger han, och det är tydligt att han inte riktigt vet om han ska vara glad eller orolig.
Det han pratar om är Naturvårdsverkets besked att delegera rätten att besluta om licensjakt på björn till tolv länsstyrelser i fyra år framåt. Jämtland, Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland, Dalarna, Gävleborg, Värmland, Västmanland, Västra Götaland, Stockholm, Uppsala och Örebro. Det är de flesta län i mellersta och norra Sverige, hela stammens utbredningsområde utom det södra. Syftet är, med myndighetens egna ord, en mer förutsägbar och långsiktig förvaltning.
Vad som ändras
Fram tills nu har länsstyrelsen föreslagit och Naturvårdsverket beslutat. Nu är länsstyrelsen beslutande. Det låter som en teknisk förskjutning i hierarkin, och det är det också, men det får två konkreta följder: besluten kommer tidigare, och de kommer närmare den mark där jakten faktiskt ska bedrivas.
Den som varit med ett par säsonger vet vad tidpunkten spelar för roll. När beslut kommit i slutet av juni har laget haft runt åtta veckor på sig att planera åtel, pass, hundar och samordning innan den 21 augusti. När beslutet kommit i mitten av juli har det varit fyra. Det är skillnaden mellan att hinna och att slarva. Om länsstyrelsen kan leverera beslut i början av sommaren år efter år, byggs en rytm som både jägare, hundförare och markägare kan planera kring.
Ett stort ord
Förutsägbarhet är det ord myndigheten själv använder, och det är lätt att rycka på axlarna åt. Men det är faktiskt det svensk viltförvaltning saknat mest under den senaste tioårsperioden. Inte mer eller färre djur fällda, utan mindre svängningar i hur besluten tas och när.
Det betyder också att en björnstam som de facto vuxit i vissa län och minskat i andra kan få en lokal behandling, där länet både ansvarar för inventeringen och för kvoten. Det borde minska avståndet mellan det som mäts och det som beslutas. På pappret.
Tolv länsstyrelser, tolv linjer att vänja sig vid
I praktiken får vi se. Länsstyrelserna har olika resurser, olika tradition, olika känslighet för lokal opinion. En viltförvaltning i Värmland, där björnstammen är liten och vargkonflikten stor, kommer inte att se ut som en i Jämtland, där björnjakten är en integrerad del av höstens drift. Det är inte fel, men det är en ny sorts olikhet att vänja sig vid.
När någon överklagar
Den naturliga frågan är vad som händer när besluten överklagas, för det kommer de att göra. Rutinen lär bli att förvaltningsrätten och kammarrätten i respektive område får hantera dem, och då blir tidsutrymmet knappare än tidigare. Det kan gå två vägar. Antingen hinner domstolen pröva innan jakten börjar, eller så inte. Om vi fick en lärdom av lodjursjakten i mars så är det att en jakt som börjar och avslutas innan juridiken hinner ikapp inte är en balanserad process. Det är en risk som följer med när besluten kommer tidigare och närmare.
Det är lösbart genom att länsstyrelserna beslutar i god tid, tydligt motiverat, och med underlag som är robust från början. Det betyder i sin tur att inventeringsarbetet måste vara i takt. Där faller frågan tillbaka på länen igen, och på de resurser de tilldelas.
Större bilden
Björn är inte varg. Stammen ligger runt 2 400 individer, referensvärdet är 1 400, och det finns utrymme för förvaltning utan att ifrågasätta artens gynnsamma bevarandestatus. Björnjakten har inte samma politiska temperatur som vargjakten. Det är antagligen därför delegationen går igenom nu, när motsvarande förflyttning på varg skulle blivit en riksnyhet i en vecka.
Att flytta bordet är inte en liten sak
Men modellen är intressant också som signal. Om det fungerar med björn i fyra år, är det sannolikt att samma mekanism prövas på fler arter. Rovdjursförvaltningen har länge befunnit sig i ett ingenmansland mellan EU-direktiv, svenska myndigheter och en landsbygd som ofta känt att den står långt från beslutsbordet.
Tillbaka i Frostviken
Min jägarvän ringer aldrig upp igen. Det får jag göra själv. Han står i garaget när jag når honom, håller på att böka med en fällbord-konstruktion till åteln.
– Jag tänker så här, säger han. – Om de beslutar i juni hinner jag planera. Beslutar de i juli får jag göra som jag alltid gjort. Det är först när de har gjort det tre år i rad jag tror på det.
Det är väl ungefär där vi står. Inte skeptiker, inte förtroendefulla. Avvaktande. Förutsägbarhet bevisas inte i ett pressmeddelande, den bevisas av att något händer likadant flera år på raken.